Under påskhelgen gick tankarna till hur ensamma människor tyvärr kan vara i dessa dagar. För er som inte vet, så bor jag i ett seniorhus (45 lägenheter), där jag är bland de yngsta. Pratade med en tant, som i butiken hade fått höra, att hennes son med familj hade åkt bort över påsken....hade inte ens själv besvärat sej med att meddela sin mor. Tror att vi var ungefär 5-7 personer, som hade besök av våra nära och kära. Jag hade ju glädjen att få ha lillprinsen som nattgäst, och mina båda barn med familjer var hit. Äldsta barnbarnet, snart 18 var också hit med sin pojkvän, dom brukar ofta glädja mej med besök:) Vi borde lite oftare glädja oss över sådana små saker, som vi ibland tar för givna, men inte är alla förunnade. Tror inte att det här är helt fel:
